maria

Jaha, då var man hemma igen då, sorgligt men sant. Men jag måste säga att jag har varit med om enormt mycket under dessa fem dagar, har haft det väldigt bra och gjort massvis av roliga, intressanta och trevliga saker. Det känns som att jag verkligen har fått uppleva staden London med alla dess vinklar och vrår −butiker, varuhus, marknader, sevärdheter, parker, musikaler, museer och tusen andra saker. Trost att vi haft fullspäckade dagar och varit igång från tidiga morgonen till sena kvällen så har ingeting känts som några måsten eller det minsta jobbigt på något sätt. Vi har egentligen tagit det enormt lugnt, gjort vad som fallit oss in och bara tagit dagen som den kommer. Så den här semestern har varit både avkopplande och aktiv på samma gång, den ultimata blandningen helt enkelt.

När vi första morgonen klev in i Hyde Park var det kärlek vid första ögonkastet för min del. Jag kände direkt att jag bara äälskade denna park, den var verkligen heelt underbar. Enorma ekar med löv i höstens alla färger, överallt hundar som springer lösa, ekorrar som ivrigt letar efter föda, blommor och buskar, präktiga statyer och små gulliga vattendrag och såklart alla dessa människor - människor i alla åldrar från alla världens hörn - som promenerar, joggar, sitter och läser, strosar runt, pratar i telefonen, sitter och vilar sig på någon bänk eller bara allmänt njuter av livet. En härlig syn helt enkelt, det går inte att ungå den glädje som sprider sig i hela kroppen.  

Vi har spenderat ett otal timmar gåendes fram och tillbaka längs shoppingparadiset Oxford Street. Denna gata, full av liv och rörelse, har minst sagt ett utbud som heter duga så plånboken tvingades fram både en och två gånger (och tre, och fyra, och fem, och..). Vi besökte även anrika Harrods och Harvey Nichols vars kläder man knappt vågade andas på, än mindre röra. Det var helt fantastiska kreationer och klänningar med en prislapp på över 3000£ (över fyrtiotusen kronor alltså), helt makalöst ! 

Men det är inte bara shopping den här resan har handlat om, även om det blev en hel del av den varan. Många mysiga caféer har fått besök av oss och antalet koppar kaffe som konsumerats under dessa dagar vill jag inte ens tänka på. Vi gjorde även ett besök på The National Gallery där jag verkligen försökte verka intresserad, men redan efter fem minuter (okejdå, två) bönade och bad jag om att gå därifrån. Min kulturella sida behöver med andra ord inte mycket för att tillfredsställas. Men nu kan man i alla fall stoltsera med att ha sett berömda målningar av Rembrandt och Da Vinci värda miljontals kronor (när nu detta skulle behövas). Vi såg även Buckingham Palace, Big Ben och Houses of Parliament samt Tower Bridge, Royal Albert Hall, Kensington Palace och Tower of London. En tur i London Eye blev det också, en helt fantastisk syn däruppifrån, bebyggelse så långt ögat kunde nå. Med andra ord, London är en stoor stad. Vi har även satt vår fot i de flesta stadsdelar, alltifrån Knightsbridge och Bayswater i väst till Southwark och Holborn i öst. Besök i Chinatown, Soho och Covent Garden har också hunnits med. Och vi får för allt i världen inte glömma (kanske det bästa av allt) den fantastiska musikalen Mamma Mia. Sagolik, magnifik och alldeles enastående var den, verkligen huur bra som helst. Leendet lämnade aldrig mina läppar under föreställningen, jag insöp verkligen varenda sekund. Sångerna, skådespelarna, utstyrslarna, ja allt var så otroligt proffsigt, det går inte att jämföra med någonting annat. Rätt och slätt −suveränt !

The Wallace Collection och vårat äkta English Afternoon Tea är också värt att nämnas. Särskilt det senare var en upplevelse i sig. Vi fick varsitt kakfat i tre våningar med lyxiga ägg-, lax- och gurksmörgåsar, nygräddade scones med citronsmör och sylt och tre olika sorters väl utsmyckade bakelser; en chokladaktig rulltårta, en muffins med kokos och en sockerkasliknande skapelse med grädde och jordgubbar, och till det te såklart. Överallt satt tjusiga damer iklädda välmatchade dräkter och dyra smycken och smuttade på sina tekoppar eller på ett glad exklusiv champagne. Jag kände väl kanske att jag inte riktigt hörde hemma där, men som sagt, det var verkligen att bli en erfarenhet rikare. Men smakar det så kostar det, över tvåhundra kronor var gick kalaset på. Jag ångrar det dock inte ett dugg, inte ens för en sekund. Är man i London så är man.  

Sammanfattningsvis kan man inte säga annat än att den här resan varit helt underbar, och det på alla sätt och vis. Precis vad jag behövde såhär i höstmörkret, något att längta tillbaka till när allt kan kännas trist och jobbigt. Detta var mitt första, men definitivt inte mitt sista, besök i de brittiska öarnas centra, den underbara staden London !

Maria ♥ London

Åh, vad jag känner mej glad just nu. Har just precis bokat en resa till London ! Jag, min käre mor och min käre syster ska tillbringa fem underbara dagar i shoppingparadiset London. Vi åker första söndagen på höstlovet och ska bo på ett hotell i Paddington nära Kensington Garden som heter Bayswater Inn. Jag känner verkligen hur jag bubblar av lycka inombords. Nu har jag minst sagt något att se fram emot under hösten, det känns som att allt kommer att gå betydligt lättare. Ah, shit vad jag längtar ! Och nästan det roligaste är att det egentligen inte var planerat ett dugg. Vid middagsbordet sa mamma bara till mej och Sara: har ni gjort upp några planer för höstlovet eller är ni lediga, för jag funderade lite på om vi tre skulle resa någonstans? Och svaret på den frågan var ju ganska given; ett glatt och överraskande men samstämmigt jaaaa och ett skinande leende från öra till öra spred sig snabbt över våra ansikten. Som sagt, livet är underbart för tillfället ! Men nu ska jag gå och lägga mej och drömma söta London-drömmar, hejs !

The Clash - London calling

Resan till Turkiet, Alanya bokade vi redan i mars månad, närmare bestämt den 6e. Om jag inte minns helt fel var det tisdagen på sportlovet. Och bara någon vecka efter bokningen påbörjades nedräkningen:

>From: "Maria Lundqvist" <maria.h.lundqvist@telia.com>
>To: "Linda Fransson" <blixten_linda@hotmail.com>
>Subject: Re: Turkey here we come !
>Date: Thu, 15 Mar 2007 22:54:08 +0100
>
>Hahah jaa, nu är det ju bara hmm.. låt mej räkna ... HUNDRAELVA dagar kvar.
>Shit, nästan inget alls ju, (eller joo, där ljög jag) men iaf ! Man får
>tänka positivt, imorgon är det bara 110 ! Hhahaha.

Våren rullade på i en rasande fart, vips så var det skolavslutning och det efterlängtade sommarlovet gjorde entré. Då var det mindre än en månad tills jag skulle få uppleva den bästa veckan i mitt liv. Och nu sitter jag här och sörjer att allt är över. Men även om självaste resan är över så kommer jag alltid att bära med mej alla underbara minnen i resten av mitt liv. Det jag varit med om är inte direkt något man glömmer i första taget. När allt känns tungt och jäkligt kommer jag alltid att kunna drömma mej tillbaka och tänka på alla fantastiska upplevelser jag varit med om..

Dagen med stort D kom och vi klev ombord på planet som skulle ta oss bort från det gråa och trista vardaglivet, ge oss en paus i verkligheten, låta oss vara unga och dumma, fria som fåglar och helt enkelt få oss att leva livet.

Direkt efter ankomst, bussresa och incheckningen gjorde vi ett besök på närmsta supermarket där vi inhandlade sprit och vatten. Där mötte vi Pelle, ägaren till affären som trots att han var turk påstod sig heta det genomsvenska namnet Pelle. Sanningshalten i detta påstående tål alltså att diskuteras, men resten av veckan kallade vi honom i alla fall för Pelle. Efter ett besök på första bästa restaurang och med en pastatallrik i magen entrade vi stadens klubbar. Robin Hood blev första destination och där intog vi även ett antal drinkar. En hel del delikata vodka pineapples har det blivit under denna resa, likaså free shots. Och för att inte tala om all sprit vi druckit, helt makalöst. 40% rent ! Usch och fy, men effektivt som bara den. Hur som helst så var vi rätt dumma sådär första kvällen, vi hade inte den blekaste aning om vart vårat hotell låg så att hitta tillbaka dit klockan halv fyra i ett kolsvart Alanya visade sig inte vara det lättaste. Men efter mycket virrande fram och tillbaka och vandring gata upp och gata ner kunde vi tillslut se den upplysta skylten Villa Suflower. Det blev ett par dagar på stranden och ytterligare en kvälls discobesök innan vi valde att ha en lugn och skön hemmakväll. För på lördagen kom Alexander, Linus och Markus ner och då skulle det bli fest med dom. Innan det hann vi dock med att bli kallade för Spice Girls, träffa "Paradise-Jocke" och vara helt genomdumma genom att gå med på att bli skjutsade från stranden till hotellet av en (nästan) total främling. Sedan dök killarna upp och det blev tre helt galna utekvällar med ännu vildare (men helt underbara) förfester på vårat hotellrum.

Efter att vi allihop somnat vid fem-tiden inne på vårat rum natten mot söndag tvingades vi upp halv nio för att det då hade blivit dagt för upphämtning till den förbokade båtutflykten. Och hela den dagen ute till havs är ett kapitel i sig. Innan avfärd skulle killarna skynda sig att smörja på solskyddskräm men det visade sig senare att dom hade använt after sun istället. Och jag kan börja med att säga att det nog inte är det absolut bästa att sätta sig på en gungande båt när man egentligen borde ligga i sängen och vara bakis. Men det tänkte ju inte vi så mycket på, utan mådde efter omständigheterna rätt okej. Men under färdens gång började jag och, speciellt Signe, må riktigt illa. Vi hade dessutom inte ätit någon frukost alls så våra magar skrek efter mat och av några snälla båtguider fick vi bagels. Lite senare serverades också lunch och efter den mådde i alla fall jag lite bättre. Innan lunchdags hade vi hunnit vara med om ett riktigt äventyr. Båten stannande vid ett stort berg och från tio meters höjd kunde man få hoppa rakt ner i havet om man ville. Och klart vi ska göra det tänkte jag, Moa, Signe och Markus så vi fick börja med att klättra upp längs en lodrät bergvägg innan vi det hade blivit dags att gå/krypa genom en grotta i berget för att ta oss själva hopp-platsen. Fy fasen vilken äcklig promenad det blev, kolsvart och trångt.. ja usch vad rädda vi var. När vi tio minuter senare äntligen såg ljuset på andra sidan blev det knappast bättre, det var betydligt högre än jag kunnat föreställa mej. Det fanns dock ingen återvändo, bara att samla mod till sig och hoppa. Väl tillbaka på båten började hjärtat slå normalt igen, jag skulle definitivt inte frivilligt göra om denna bedrift. På eftermiddagen hade vi turen att få se en livs levande tre tons val. Inte nog med det, vi fick dessutom se det absolut märkligaste djuret av alla. Det började i skepnad av en sköldpadda men ju närmare båten den kom desto mer började den likna en bläckfisk, och när den tillslut var precis nedanför oss hade den förvandlats till en helt vanlig svart plastpåse, haha. Kan berätta att vi inte direkt var tysta heller. När vi först trodde att det var en sköldpadda ställde vi oss upp och skrek "titta en sköldpadda" och kort därefter "nej, titta det är en bläckfisk". Folk på båten började snegla åt vårt håll och ville såklart också få en skymt av "sköldpaddan" och "bläckfisken". Men som sagt så visade det sig inte vara något djur överhuvudtaget utan en helt vanlig soppåse. Vi kunde knappast dölja vår besvikelse, och skrattet bubblade fram.

Kvällen inleddes med en otroligt god middag bestående av chicken faijtas på restaurang Mambo. Efter tre stycken free shots (utan alkohol?) gjorde vi ett kort stopp på en supermarket där inköpet av kvällens sprit gjordes innan vi spatserade hem till hotellet igen. Det blev ytterligare en galen förfest fullproppad med sång, lek och sprit. Måste passa på att berätta om den helt makalösa stämning som rådde på balkongen tillhörande rum 408 på hotell Villa Sunflower 7-9 juli. Om det fanns VM i förfest skulle dessa tre med all sannolikhet ha guldchans. Dom har varit helt sanslösa. Tror nog aldrig jag haft så roligt in my entire life ! Och allsången där på balkongen alltså, ojoj, så underbart. Breakfast at Tiffany's, To be with you, Teenage dirtbag, Umbrella och alla möjliga härliga låtar. Jag ryser bara jag tänker på det. I synnerhet när vi sjöng We are the world, då är det en omöjlighet att inte få gåshud. För just i det ögonblicket var vi verkligen the world, det var vi och hela världen. Ingenting annat existerade. Förutom sång hann vi även med nagellacksmålning på Markus (knallrosa denna kväll). Inne på klubbarna blev det inte lugnt. En bild av när vi alla sju står uppe på bardisken på Robin Hoods tredje våning, killarna i bar överkropp och vi tjejer dansandes som bara den dyker upp i mitt huvud. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det är så mycket lyckokänsla över allt det där så det går bara inte att känna annat än glädje. Under veckan blev det en hel del bardisksdansande vill jag lova, speciellt för min och Signes del. Kan inte riktigt förklara vad som flyger i oss ibland men extremt roligt är det i alla fall. Man känner sig som en kung, haha ! Ytterligare en ny erfarenhet vi fick därborta var skumdisco, vilket vi med blandade känslor tog del av. Håret blev platt som en pannkaka och kläderna blev alldeles blöta och äckliga. Men trots det vilade en viss stämning över det hela. Hur som haver, när klockan var tre och klubbarna stängde började ännu en barfotapromenad genom nattens Alanya (fötterna värkte och var trötta av att ha dansat i högklackat hela kvällen). Vi hade vid det här laget lärt oss vägen riktigt bra så vi hittade utan några som helst problem. Dessutom hade vi ju killarna med oss. Väl tillbaka på hotellet fick jag och Signe för oss att ta ett litet nattdopp. En hotellvakt dök upp och det visade sig att poolen höll på att renas och var därför full av klor. Skrattandes tog vi våra kläder i famnen, sprang upp på rummet och hoppade in i duschen, annars fanns risk för att få kliande utslag. Det var den kvällen.

Morgonen därpå var vi förmodligen med om resans mest absurda händelse, men samtidigt också den roligaste. Föreställ er detta: vi tjejer sitter på balkongen, helt slitna efter en nattssömn på fem timmar, halvt bakis, äter hårdbröd och dricker vatten till frukost medan killarna fortfarande sover. Vi hade kokat blåbärssoppa dagen innan som stod i en kanna på köksbänken. Och när Signe börjar dricka av den utbrister hon "uuusch, den smakar ju alkohol". Vi blir lite osäkra men smuttar lite lätt, och den både smakar och luktar alkohol. Det är alltså någon som har hällt sprit i våran blåbärssoppa, haha. Såklart visar det sig senare vara Linus och Eriksson. Resten av resan skrattade vi åt det minst en gång varannan timme skulle jag tro.

Vi tillbringade måndagen vid poolen och hade det relativt lugnt och skönt. Tyvärr hade resan börjat lida mot sitt sorgliga slut och det var vi tjejers sista utekväll. Om tidigare förfester varit vilda så blev denna kvälls nog snäppet vildare. Kläder flög hit och dit och jag vet egentligen inte riktigt vad vi sysslade med, bland annat fick vi undervisning av Signes sexskola. Mystiskt nog hade jag turkosa fläckar på händerna dagen efter och Markus naglar var samma färg vilket vittnade om att viss nagellacksmålning hade ägt rum även denna kväll. När vi efter en hård kvälls dansande kom tillbaka till hotellet var klockan vid fyra och jag var trött (och full) som ett as. Det resulterade i att jag lade mej i en solstol vid poolen och somnade, jag däckade typ alltså i en solstol (hm?). Efter att Moa väckt mej typ tio gånger och jag somnat om lika många gick vi upp och lade oss och jag kan lova att jag somnade på tre röda.

Dagen därpå var resans sista dag för oss. Bussen mot flygplatsen skulle gå fem i tolv på kvällen. Tyvärr började dagen på ett så långt ifrån bra sätt som bara är möjligt. Jag mådde piss och kunde inte gå för att jag hade tydligen (på nattens barfotapromenad hem) trampat in en glasbit i foten och den gjorde riktigt jäkla ont. Tårarna kom och likaså gjorde en doktor. Glasbiten försvann och min ledsamhet var som bortblåst. Humöret blev på topp igen och vi hade en dag full av skratt och bus vid poolen. Höjdaren var Linus totalt misslyckade försök till ett stylat dyk. Jag hann tyvärr bara se det enorma plasket men kan mycket väl föreställa mej hur det såg ut, inte vackert alltså, hah. På kvällen gick vi och åt på en restaurang vid hamnen som hette La Luna, på svenska: delfinen (tror jag iaf). Det blev en mycket trevlig sista kväll och våra snälla killar bjöd oss på efterrätt. Dom tyckte att det var helt rätt med tanke på att dom varit på vårat hotellrum tjugofyrasju, sovit där tre nätter i rad, ätit, duschat, vilat. Trots att rummet var tänkt för fyra och vi var sju (det blev med andra ord rätt trångt) gjorde det inte så mycket. För eftersom att vi hade så ofattbart roligt hela tiden så blev ingen på dåligt humör vilket ledde till att  vi aldrig blev less på varandra heller. Men receptionisternas blickar är svåra att glömma, dom log och log och log varje gång vi gick förbi där tillsammans med killarna. Vad som föregick i deras huvudet är svårt att veta men nog måste dom ha skrattat en hel del när vi gått förbi. Men dom var ju snälla som lät oss ha folk på rummet hela tiden så ett tack till dom måste jag ge. Och ytterligare ett stort tack till våran ofantligt snälla städerska som trots det kaos som vi lämnade rummet i varje morgon (med flaskor och burkar överallt, kläder, tallrikar, glas och handdukar i en salig röra) alltid såg till att vi på eftermiddagarna kunde återvända till ett skinande rent, bäddat och nydiskat rum. Det var ett sorgligt avsked vi tvingades ta av killarna innan vi klev på bussen. Vi satt där på våra ihoppackade resväskor i vårat tomma hotellrum och lyssnade på ledsam musik. Men på något sätt var det stämningsfullt det också. Slutet kom och vi gick ombord på bussen. Vi lät killarna få ärva våra luftmadrasser och alla kvarvarande nudelpaket och allt hårdbröd. För nudlar, hårdbröd och körsbär, det är vad den här resan kommer att förknippas med i matväg. Körsbären var helt underbart goda och sanslöst billiga (1kg för fem kronor) och både nudlar och hårdbröd hade vi tagit med oss hemifrån. Trots att ingen av oss egentligen inte behövde snåla så pass mycket som vi gjorde, så är det på något sätt lite av grejen att sitta där på balkongen och äta dessa enformiga nudlar. Det vilar något heligt över det, och det är faktikst riktigt mysigt, så enkelt är det.

När vi kom på flygplatsen hade vi gott om tid innan planet skulle gå så vi gick och tittade i tax free-butiken en bra stund. Det var rätt billigt så jag köpte en biotherm hudlotion och lite toblerone och så men det var inte lilla chocken vi fick när vi skulle gå och käka (för mat på planet är enligt vår uppfattning detsamma som att kasta pengarna i sjön). Allt hade ju varit extremt billigt hittills men här låg priserna på minst hundra gånger högre. En pytteliten macka kostade femtio spänn, en liten vattenflaka (50 cl) gick på fyrtio och en stor cola på sextio. Helt sinnessjukt ! Moa och Signe köpte ett skrovmål var på Burger king för 120 kr vardera. Jag trodde jag skulle dö. Men men, vi gick till gaten lite senare och väl där fick vi ett skrattanfall som världen sällan skådat. Det var alltså inte av den lättare sorten, utan den här var ett riktigt riktigt anfall. Det tål dessutom att påpekas att klockan var ungefär halv fem på morgonen och där i gaten satt cirka trehundra dödströtta personer, alltifrån småbarn till pensionärer. Och där mitt bland alla dessa sitter alltså vi och formligen gapskrattar, vad folket trodde och tyckte om oss vill jag knappast veta. Vi fick även ytterligare en gång erfara den lille djävulsungen Albins hysteriska skrik (första gången var på ditresan). Han var iinte lugn alltså, riktigt dryg. Hemresan gick mot all förmodan ändå riktigt bra men när vi äntligen nådde svensk mark var det tyvärr bara i Luleå, så ytterligare en kort flygtur återstod. Men efter den var vi i alla fall hemma igen, skönt på ett sätt - åt helvete på ett annat. När jag dödstrött gick och lade mej klockan elva (på kvällen) kunde jag konstatera att jag varit vaken i princip 40 timmar i sträck, och på fyra nätter hade vi sammanlagt bara sovit tolv timmar (?). Sömnbrist är i detta fall ett uttryck i underkant.

Jag känner mej otroligt lyckligt lottat som fått vara med om allt vi upplevt under den här resan. Det här måste vara det tveklöst bästa sättet att ta vara på sin ungdom och bara njuta av livet. Göra precis vad man känner för, skita i konsekvenserna, släppa alla hämningar och bara känna sig så levande som man bara kan bli. Jag känner lyckoruset i hela kroppen, från längsta hårstrå till lilltånageln. Det finns inte en enda cell i mej som inte känner av hur roligt vi har haft det. Det går inte att beskriva med ord, men ett litet försök; heeelt jättemega superduper kalas kanon underbart ! När jag om (låt säga sextio år) sitter där på pensionärshemmet med rullator och löständer kommer jag att tänka på den här veckan med ett stort leende på läpparna, för vad som än händer i mitt liv kommer alltid, alltid denna resa att vara en topp i mitt liv. Det är jag bergis säker på. Tacktacktack, till allihopa ! Love yaa.

We are girls, We are freaks, We are on the club every night of the week

Åhhh ! Nu har vi bokat sommarens resa ! Till Turkiet blev det denna gång. Kom över en superbillig resa på endast 4200 kronor per person som till och med var från Umeå. Det känns helt underbart ! Nu har man som verkligen ett fast datum, något att se fram emot, drömma om och tänka på när allt är som jäkligast. Helt suveränt ! Brudar, jag säger bara det; det kommer att bli en helt fantastisk vecka, det känner jag på mej. Allt kommer bli kanon. Jag längtar som tusan redan nu. Shit, nu är jag verkligen på bra humör.

Gyllene Tider - Sommartider